Glädjande kunde konstateras, att stadshusets festsal fylldes nästan till sista plats inför stadsorkesterns konsert på fredagen. Publiken har återvänt, vilket är verkligen är på tiden, för vem hade trott att pandemins följder skulle vara så länge.
Repertoarvalet för konserten var en femetta. Kvällens dirigent, pianisten Henri Sigfridsson, har jag inte tidigare upplevt i rollen som maestro, men hans prestation var berömvärd. Han dirigerade tydligt, och den sammansatta orkestern, Vasa stadsorkester och Seinäjoen kaupunginorkesteri fungerade bättre än tidigare.
Stråksidan klingade väl, i synnerhet de större instrumenten hade en bra dag. Däremot upplevde jag träblåsarsektionen väl heterogen.
Som sagt, repertoarvalet var spännande och eventuellt utmanande för lyssnaren. Konserten inleddes med stycket, "D´un matin de printemps" (Från en vårmorgon) från början av 1900-talet komponerat av Lili Boulanger. Verket är en fantasifull beskrivning av händelserna i naturen. Personligen hade jag föredragit en något mera återhållsam och intimare tolkning, men den stora orkestern, inkluderande harpa, utförde det impressionistiska verket helt stilriktigt.
Cecilia Damström (f.1988) är en fantastisk tonsättare. Hennes verk Infirmus från 2015 saknar melodiska motiv, hon utnyttjar i stället stråkinstrumentens förmåga att skapa stämningar. Titeln betyder sjukdom eller svaghet och lyssnaren ges möjlighet till en egen personlig tolkning. Jag bara slöt ögonen och kunde uppleva bilder som smärta, oro, hopplöshet, hopp, aggressivitet...
Verket är ett ypperligt bevis på musikens förmåga att väcka tankar och känslor.
Jan-Erik Gustafssons framförande av Camille Saint-Saëns första cellokonsert var perfekt. Tolkningen var genomtänkt, tekniken tadelfri och tonen helt betagande, med andra ord en mästerlig prestation på absolut toppnivå. Samarbetet med dirigenten fungerade klanderfritt. Även orkestern inspirerades av den ypperliga solisten. Publiken visade sin uppskattning med långa applåder.
Konserten ”Vårsymfoni” avslutades med Robert Schumanns etta, med epitetet "Våren". Denna programmusik, en symfoni i fyra satser, är lyssnarvänlig och beskriver olika skeenden, företeelser och känslor under årstiden. Framförandet uppskattades tydligt av publiken som samtidigt gavs möjlighet att göra jämförelse mellan två kompositörers sätt att beskriva våren. Den ena tonsatt år 1917, den andra 76 år tidigare. Henri Sigfridsson presterade en övertygande tolkning.
Konserten var en framgång för orkestrarna, solisten och dirigenten och publiken syntes njuta av den omväxlande och välvalda musiken. Programbladet ger god information om verken och de agerande, men varför framgår inte benämningarna på delarna i de flersatsiga verken?