Det har funnits en efterfrågan på att Lasse Erikssons och Anders Teirs dialektlåtar ska finnas på digitala plattformar. Enligt Anders var det Lasses son Niclas Eriksson förtjänst att det blev av nu.
– Niclas fick "läidon" av att vänta på oss så han gjorde det själv, säger Anders.
– Jo, vi är väl för gamla för sådant här, säger Lasse.
Niclas själv skrattar när vi ringer upp honom i Enköping i Sverige där han bor och bekräftar att så var fallet.
– Dialektlåtarna har funnits på Youtube, men det är privatpersoner som satt upp dem. De har fått en massa visningar, så det är dumt att inte ha lagt ut dem själv officiellt. Så jag och Andreas Stenfors har nu lagt upp den första kassetten. Detta med anledning av att det är 40 år sedan "Kåtongfields" kom.
Låten blev digital lagom till Tomatkarnevalen. Meningen var att göra lite mer kring lanseringen, men det blev tidsbrist.
Tidsbristen är också orsaken till att inte fler låtar lagts ut, men det är på gång. Samtliga kassetter och skivor kommer att läggas ut med de låtar som de har rättighet till (vilket i klartext betyder inga låtar av George Harrison eller Beatles). Bara tiden räcker till för Niclas och Andreas.
– En annan orsak till att vi vill få ut låtarna är Dialektbussin-turnén nästa år. Nu kan publiken lyssna in sig ordentligt på låtarna inför det, speciellt då vi planerar att röra oss utanför Österbotten, säger Niclas.
Hur har låtarna överlevt utan att finnas på någon musiktjänst?
– De har överlevt, beroende på hur man definierar överlevt. Åtminstone har de inte dött ut. Lasse uppträder ju med dem ännu, så det kanske är en orsak. Många av Lasses låtar har varit barnmusik och flera lärde sig dem som barn. Det har säkert också betydelse, säger Anders.
– Det är helt otroligt egentligen, speciellt på Tomatkarnevalen nu i sommar, men också var vi än spelar. Åldersspannet i publiken är från småbarn till de som kommer med rollatorer. Och allt där emellan! Folk stod och sjöng med i en timme på Tomatkarnevalen. Det blir något extra när alla sjunger och när vi har med hela blåssektionen blir det som originalet, säger Niclas som hört till kompbandet i över tio år.
Lasse håller med. Trots att han sjunger sina låtar nästan varje vecka som reseledare – där väntar resenärerna sig ”dagens melodi” – eller på servicehem och daghem, så överraskades han av uppslutningen på Tomatkarnevalen i somras.
– Det blir väldigt speciellt då alla sjunger med. Och de kan låtarna! Jag brukar säga att publiken kan dem bättre än jag. Normalt borde låtarna vara bortglömda, men jag tror att det delvis också hänger ihop med att man till och med kan sjunga dialektsånger i vissa skolor i dag, säger Lasse.
Duon Lasse och Anders får ännu förfrågningar om de inte ska skriva något mer. Men deras mest produktiva tid var för 20–30 år sedan.
– Det nyaste jag gjort är "Nya Närpessången", men den är till hälften på finska och det är tio år sedan, säger Anders.
Vad är det som gör att låtarna går hem än i dag?
– Jag tror det hör ihop med att låtarna handlar om oss själva, om Närpesbor. Det finns inte så mycket annan musik som gör det, säger Anders.
– Det kan vara att det känns nära för yngre som var barn när låtarna kom och därmed är en identitetsgrej ganska långt. Det är naturligt för många att sjunga dialektlåtar från förr, säger Lasse.
Själv ville de mest ha roligt när det begav sig. Men faktum är att trots all humor finns det lite nostalgi med ibland också.
– Som i "Niesby city" där vi berättar hur det var i början på 1960-talet, säger Lasse.
Enligt Niclas verkar dialektsången vara ganska unik för Österbotten.
–Jag har försökt fråga runt här i Sverige om det finns någon speciell, äldre dialekt som någon sjunger på. Men det verkar inte finnas just nu i alla fall.
Utvecklingen i Österbotten har dessutom gått från att sjunga skämtsamt på dialekt till att dialektsången blivit mer seriös och ta upp mer allvarliga teman.
Att det fungerar tror Niclas och Lasse beror på att texten får en annan tyngd när man skriver på sitt modersmål och framförandet blir då också mer genuint.
Det som Anders, som gedigen (dialekt)textförfattare hoppas på, är respekt för dialekten.
– Jag önskar att alla som skriver på någon dialekt ska göra det ordentligt. Så att det blir på äkta dialekt. Närpesspråket har sin typiska syntax och grammatik, sitt eget uttal och ordförråd. Det finns liksom i alla andra språk rätt och fel. Man kan inte säga ”männ mamm” om man talar Närpesdialekt. Det heter ”mamm miin”.
– Tyvärr är Närpesdialekten i ett snabbt förfall, men detta är ingens fel utan beror mer på samhällsutvecklingen. Jag tänker då inte på att gamla ord försvinner utan mera på att syntax och grammatik håller på att suddas ut. Närpesdialekten förlorar sina unika särdrag. Det här är en kamp som är förlorad för länge sedan, men jag tycker att de som skriver på dialekt ska göra det med respekt för dialekten. Språket följer med sin tid och är under ett enormt tryck utifrån, från tv, sociala medier och ungdomen förlorar känsla för hur det ska vara.
– Att lära sig hur det heter ”åp närpes” är inte så lätt i dag. Men ungdomen är inte negativ till dialekt. Tvärtom. De försöker till och med för mycket ibland.