Det kom ett brev på posten. Caruna meddelar i vänliga ordalag sina kunder om att man investerar i att göra elnätet säkrare och att det därför krävs prishöjningar. Ett kundmeddelande som kanske en del lägger åt sidan, utan att desto mera fördjupa sig i innehållet. Men det handlar inte om några små justeringar, utan överföringsavgifterna höjs i storleksordningen 30–40 procent i ett slag, från den 1 mars i år. Som SÖ berättade i tisdags (2.1) har också Caruna lindat in sin prishöjning i fakturans slutbelopp, vilket är missvisande. Hushåll, företag, växthus, kommuner – elräkningen kommer att stiga kraftigt. Det är ingen överdrift att tala om en chockhöjning. Projektchef Timo Vauhkonen på Företagshuset Dynamo meddelar i dagens SÖ att enbart för Närpes kommer förhöjningen att medföra 3–4 miljoner euro i ökade utgifter. Stora elkonsumenter som växthusen får en saftigare räkning. Det som nu gör situationen lite lättare är att elpriserna ligger på en låg nivå. Men effekten blir kännbar när elpriset stiger. Elräkningen är indelad i två delar: Själva elen, som kunden får köpa var som helst, och eldistributionen, som man inte kan konkurrensutsätta. Det betyder att man inte har något annat alternativ än att betala vad elnätets ägare debiterar, och största delen av sydösterbottningarna är därmed oavsett vad de själva vill kunder hos Caruna. Till saken hör att förvånansvärt få konkurrensutsätter sitt elavtal, genom att göra det nu kan man åtminstone delvis lindra smällen. Det finns förstås en tredje komponent i fakturan, elskatten. Nu visar många rikspolitiker upp förvånade miner och uttrycker sig upprört över avgiftshöjningen, som ju också motiveras med politikernas krav på ett säkrare elnät före 2028. Energimarknadsverket som ska övervaka att elnätsbolagen inte missbrukar monopolställning duckar för kritiken, och meddelar att priserna utvärderas 2020. Men ska man egentligen vara förvånad? Politikerna borde ha reagerat före, inte efter. Har vi verkligen så blåögda rikspolitiker att de inte insåg vad som skulle hända? Fortum, där staten är majoritetsägare, var tidigare ägare till samma elnät. Eldistribution var en god affär för Fortum, med trygg avkastning. Lite bakvänt kändes det dock när man i Fortumledningen frikostigt belönade varandra med bonusar när en stor del av det goda resultatet byggde på monopolförsäljning. Men avkastningen var för låg för ledningen och därför såldes elnätet. Ansiktslösa internationella investerare äger därmed viktig basinfrastruktur i Finland. Och att de nya ägarna vill ha så stor vinst som möjligt från Finland och betala så liten skatt som möjligt till Finland är ju en självklarhet. Att bygga business på ett monopol är alltid inbjudande, och med skatteplanering går skatteinkomsterna finländarnas näsa förbi. Fortum i sin tur har tack vare försäljningen av sitt elnät i Finland och Sverige flera miljarder euro liggande i kassan som man inte riktigt vet vad man ska använda dem till. Man hoppades kunna investera i vattenkraft i Ryssland, men det är osäkert vad som händer den saken. Risken är att att Fortum går in i riskfyllda investeringar, som får ett förskräckligt slut. Det finns ju tyvärr dåliga erfarenheter av finländska företagsaffärer utomlands. Framtiden får utvisa om det i själva verket hade varit mera lönsamt för Fortum att kvarstå som ägare till elnäten, som ger säker avkastning. Åtminstone hade det varit en bättre affär för staten, som då åtminstone skulle ha fått ta del av dividender och skatteinkomster.