Tack, välfärdspolitiker Rainer Bystedt, för din debattinsändare i SÖ 31.8. Den gjorde mig glad, du är väl insatt i välfärdsfrågorna och reagerar med sunt förnuft på utmaningarna.
Välfärdsarbetet är tyvärr ganska toppstyrt, utgående från specialistvården; socialvården och primärhälsovården hamnar i kläm. Dessutom har vårdarbetarna ett hårt pressat arbetstidsschema, flexibiliteten saknas och de egna initiativen beaktas inte. Kenneth Myntti är i Vasabladets ledare den 17.8 också inne på samma linje. Rubriken är: "Hej, hur kan jag hjälpa utan personal?"
Han hänvisar vidare till Mika Kortelainen, professor i hälsovårdsekonomi vid Åbo universitet, som menar att "den nuvarande finansieringsmodellen innehåller för lite morötter för förebyggande och hälsofrämjande arbete".
För femtio år sedan, den 1 september 1974, kom jag till Närpes för att jobba som hälsocentralläkare. På 70-talet var Närpes HVC en av landets främsta hälsocentraler, man kom på studiebesök långväga ifrån. Diabetespolikliniken var rikskänd, vi satsade på förebyggande rådgivningar, skolhälsovård, regelbundna hälsoundersökningar.
Det jag minns bäst från den tiden är arbetsgemenskapen inom personalen och att vi, trots att vi jobbade hårt, ändå kunde känna glädje i arbetet.
Vi kan och ska i dag inte gå tillbaka till 70-talet. Men den nuvarande utvecklingen av hälsovården är bekymrande och också lite skrämmande. Bystedt varnar för att tänka sig vården som ett företag som ska gå med vinst. Säkert skulle det vara ett steg i rätt riktning att göra som han föreslår: "För tillbaka äldreomsorgen till kommunerna".
Jag håller med – låt oss få tillbaka en (väl)fungerande socialvård och primärhälsovård!