Också "världens lyckligaste land" har sina utmaningar. Ekonomin är en. Att länge leva på skuld är inte bra, varken för vår privata ekonomi eller för den offentliga. Nu går en alltför stor del av skattepengarna till räntor i stället för till välfärd. De flesta som berörs av nedskärningarna protesterar, och en del berättigat.
Av erfarenhet vet vi att brist ofta är uppfinningarnas moder. Om pengarna rullar in utan ansträngningar, rullar ibland verksamheten på i samma hjulspår, trots att behoven har förändrats.
När hösten är över kommer vi att se att de flesta protester varit verkningslösa, också en del berättigade. Därför kan det vara bra att övergå från protest och kritik till att söka möjligheterna i det nya läget. Då behövs nytänkande och samarbete, som vi inte annars heller har för mycket av.
Den så kallade tredje sektorns arbete på svenska är mycket betydelsefullt, men kan inte alltid mätas i pengar. Röda Korset, Folkhälsan, pensionärsföreningarna, föreningarna för syn- och hörselskadade, för att nämna några, kan gå miste om upp till en fjärdedel av statsstödet. Bortfallet är mycket kännbart, men kan delvis kompenseras med mera samarbete.
Det görs en del dubbelarbete, mest på central nivå. Tidigare försök att samordna både verksamhet och resurser har strandat, mest för att det inte funnits ett akut behov. Nu är behovet mera konkret.
Det vi kallar polarisering är en annan utmaning. På nätet är ryggdunkningar mellan likasinnade allt vanligare. I stället för att irriteras över det man tycker är töntigt borde man bemöta och kommentera. Stefan Mannsén i Närpes är en av alltför få, som lugnt kommenterar också säregna inlägg. Vi andra borde aktivera oss mera.
Det vi kallar konsensuspolitik har varit till stor nytta i vårt land. Polariseringen bidrar till att extrema åsikter börjar accepteras. När ledande politiker talar om att använda vapen, fastän i en sluten krets, kan alltid någon ta budskapet på allvar.
Vi har ett politiskt parti, där man nog blir utesluten om man skjuter på öppen gata, men man kan bli partiordförande om man bara talar om att använda vapen mot dem man ogillar. Konstigt, kan man tycka!
Är det då bra att sannfinnarna är med i regeringen? Var det bra att också de radikalaste kommunisterna i tiden satt i regeringar? Båda partierna kännetecknas av extrema åsikter, om än olika, som strider mot den liberala demokratins värderingar. När kommunisterna tvingades ta ansvar minskade stödet för dem, vilket också skedde med Landsbygdspartiet.
Att hjälpa extrema grupper ut ur sina bubblor och in i vårt öppna samhälle har visat sig vara ett fungerande koncept, som ser ut att hjälpa nu också. Modiga och tydliga motkrafter behövs, och där är SFP:s roll, också i den här regeringen.
Kriget i Ukraina är en tredje, stor utmaning. Trots ny teknik ser vi nu ett ställningskrig av delvis samma art, som under de båda världskrigen. Förskjutningarna i fronterna har länge varit små, trots enorma ansträngningar och enorm förstörelse. Västländernas hjälp till Ukraina har varit betydande, men de stora orden har varit ännu större.
I ett utnötningskrig har parten med mera resurser, det vill säga Ryssland, fördel i längden. Både EU:s och Natos trovärdighet sätts på spel om Ryssland börjar få tydliga framgångar. För att undvika att konflikten utvidgas borde Ukraina nu ges rätt att föra kriget på egna villkor. Ryska hot om att använda kärnvapen hörs inte, trots att ukrainska trupper gått in i Ryssland.
Tyvärr är det ännu långt till en varaktig fred, mest för att Ryssland inte är en trovärdig part när det gäller att hålla sig till ingångna avtal.
Också stora problem kan lösas. Vi löser inte dem med att bara räkna upp dem. Liknande utmaningar jag nämnt här har funnits tidigare och varit mycket större. Om vi tillsammans kan lyfta blicken från problemen och söker lösningarna är vi redan långt på väg. Så har tidigare generationer gjort, och någon annan väg finns inte nu heller.