Idrottare presterar bäst när de mår som bäst. Innebörden är självklar, men kan vara svår att förverkliga om tryggheten saknas och idrottaren hamnar i nya pressade situationer.
Det senaste OS, som i folkmun kallats ett fiasko, har berört detta. Det känns orättvist att använda ordet fiasko när vi pratar om människors hårt förvärvade prestationer. Men det går inte heller att bortse från att resultaten för många av våra idrottare var långt ifrån vad vi hoppats på.
Det finns många tänkbara orsaker till detta – ekonomiska utmaningar, strukturella problem inom finländsk idrott, och så vidare.
Men det som verkligen sticker ut är den kritik som flera idrottare riktat mot Finlands olympiska kommitté. Kritiken berör bristen på laganda och stöd från ledningsgruppen. Det som borde ha varit en samlad och stöttande trupp visade sig i stället vara en splittrad skara individer, där många kände sig ensamma och utanför.
Förväntningarna på ett OS ska givetvis vara höga, men när den mentala och emotionella tryggheten saknas är det lätt att idrottarens tillstånd rubbas.
Lotta Harala, en av de finländska idrottarna som deltog i Paris, har i en podcast delat med sig av sina erfarenheter från OS-byn.
Hon berättar om en landslagskollega som efter en besvikelse på tävlingsarenan blev lämnad ensam i flera dagar. Ingen från ledarstaben gav uppmuntrande ord eller stöd, och idrottaren fick hantera sin besvikelse ensam. Det avslöjar en djup brist i hur vi tar hand om våra idrottare på den högsta nivån.
Jag har själv sett hur bristen på trygghet kan påverka en idrottare. En vän till mig nådde för några år sedan äntligen sin dröm om att tävla på internationell nivå. Hon kvalificerade sig till både världscupen och EM, men efter säsongen bestämde hon sig ändå för att lägga de internationella målsättningarna åt sidan.
Jag var förvånad över beslutet, men anledningen var enkel: eftersom hon inte tillhörde den innersta kretsen i landslaget, kände hon sig ensam och saknade det stöd hon var van vid från sin hemmiljö. Lägren och tävlingsresorna blev långa och påfrestande, och hon insåg att hon trivdes bättre på den nationella nivån än ensam ute i världen.
För henne blev glädjen i idrotten viktigare än internationell framgång, och detta val påverkades starkt av bristen på en trygg omgivning.
Denna trygghet är avgörande för att en idrottare ska kunna nå sin fulla potential. Det är viktigt att vi i föreningar och lag bygger en miljö där idrottare redan som unga får känna trygghet och stöd att både lyckas och misslyckas.
När våra idrottare når de stora mästerskapen måste de veta att även om allt inte går som planerat, finns det ett starkt nätverk som fångar dem när de faller. För jag tror att det är just i den tryggheten som modet att vinna växer. Endast då kan vi förvänta oss att de presterar på sin högsta nivå.