– Jag ser fram emot intressanta uppdrag. Jag är väldigt förväntansfull inför skolningen och att få åka iväg. Visst känns det också spännande då jag inte helt vet vad jag kommer att mötas av, säger Pinja Jääskeläinen.
Pinja Jääskeläinen berättar att hon alltid har haft en stark rättvisekänsla och drivits av en vilja att göra något åt orättvisor och mobbning, bland annat. Därför är det kanske inte helt överraskande att hon dessutom sökt in till polishögskolan i Tammerfors.
Det här året har har varit ganska omtumlande. Nu senast har hon jobbat på S-market i Närpes och Sale i Kaskö, men det kanske ändå hör till det minst omtumlande. I våras jobbade hon ännu vid försvarsmakten i Fredrikshamn som utbildare.
Det var då hon fick samtalet från krishanteringscentralen i Säkylä.
– De berättade att de hade planerat ett sådant här uppdrag för mig. Och frågade om jag var intresserad.
Då hade Pinja Jääskeläinen precis fått veta att hon tagit sig till andra skedet av urvalsprovet till polishögskolan, så hon tvekade och bad att få återkomma med besked om en månad. Den första tanken var att hon skulle tacka ja till uppdraget om hon inte blev antagen, och låta det gå vidare om hon blev antagen.
Men efter att hon diskuterat saken med några kollegor vid försvarsmakten kom hon på andra tankar redan samma dygn. Följande dag ringde hon tillbaka och tackade ja.
– Det var ganska intressant hur jag reagerade. Först tänkte jag bara på att jag ville till polishögskolan. Men sedan började jag tänka på vilken chans det här uppdraget var, och hur mycket jag skulle komma att ångra mig om jag inte tog emot det, när jag sedan som gammal tant sitter i gungstolen och tänker tillbaka.
Studieplatsen på polishögskolan kan hon hoppa på nästa vår, när hennes fyra månader långa uppdrag som fredsbevarare är slut.
– Jag måste ändå börja polisstudierna i höst. Krishanteringsuppdrag är inte en giltig orsak att flytta fram studiestarten. Men jag är bara i Tammerfors en vecka för att delta i introduktionen och för att få inloggningsuppgifterna och annan viktig information. Sedan börjar jag studierna tillsammans med de yngre nästa år. Jag går alltså inte miste om några kurser.
Det är en bra lösning. På det här sättet slipper hon gå igenom det omfattande inträdesprovet en gång till.
Efter den första veckan på polishögskolan åker hon raka spåret till Säkylä, där det ordnas en specifik utbildning för det uppdrag hon ska göra, som krishanterare eller fredsbevarare vid en FN-ledd Unifil-operation i Libanon.
Hon väljer att vara återhållsam med att berätta närmare om uppdragets natur, eftersom hon inte är säker på vad som är okej att yppa. Dessutom har hon inte hela bilden ännu.
Hur kommer det sig att hon är utvald för ett uppdrag som fredsbevarare?
Pinja Jääskeläinen gjorde militärtjänstgöring i Niinisalo 2022 och antogs till reservofficersskolan i Fredrikshamn. Efter det jobbade hon kvar som anställd vid försvarsmakten, först i Niinisalo och sedan i Fredrikshamn.
I något skede hade hon skickat in sin anmälan för beredskap, men det hade hon nästan hunnit glömma. Tills de ringde.
Efter utbildningen i Säkylä i oktober blir hennes nästa adress Libanon. Hon inleder sitt uppdrag i november, och blir kvar fyra månader i sträck.
– Det betyder att jag kommer att fira jul och nyår där. Jag får skicka många julkort.
Vilken nytta tror du att du kommer att ha av tiden som fredsbevarare med tanken på ditt yrkesval som polis?
– Alldeles säkert har jag nytta av det. Redan det att jag har jobbat ett och ett halvt år inom försvarsmakten har lärt mig jättemycket. Krishanteringsuppdraget jag ska ut på är ju på riktigt, det är ingen övning. Där gäller det att kunna göra snabba bedömningar och fatta korrekta beslut.
– Jag kan tänka mig att jag får övning i stresstålighet och att jobba under press, och över huvud taget att jobba ute på fältet. Jag tror och hoppas det ska vara en bra erfarenhet inför polisstudierna. Också senare i jobbet som polis tror jag att jag har nytta av den här tiden, att jag fått lära mig att inte vara rädd i verkliga situationer.
När hon nu åker till ett land med oroligheter får hon sätta sin egen oro åt sidan. Eller egentligen känner hon ingen större oro för egen del, trots att det inte var särskilt länge sedan FN:s observatörer skadades i en granatexplosion i Libanon.
– Det är klart att jag funderar lite, men jag är inte rädd. Jag tänker bara att jag har ett uppdrag som jag ska utföra och litar på att de erfarna vet bättre hur vi ska förfara i olika situationer. Jag känner ju till att det är oroligt, och det går inte att tro att inget kan hända. Det är också därför vi är där.
Hur tänker din familj?
– Mina föräldrar har alltid varit uppmuntrande, speciellt pappa. Han har alltid uppmuntrat mig att göra som jag själv tycker. De funderar förstås och är väl kanske lite skraja, speciellt morfar. Han ringde och frågade om jag nu är riktigt säker på att det är det här jag ska göra, och undrade om jag alls kan ta mig in i landet. Han är nog den som funderar mest på hur jag ska klara mig.