Insomnia
Innan solen går ner – vilket den ändå inte gör så här om sommaren – ska jag skriva i min tacksamhetsbok som vanligt. Det som gör mig förskräckt till en början är inte paljetterna i regnbågens färger som täcker anteckningsboken eller den ovanligt vanliga pennan som vilar bredvid den utan snarare den tomma plastlådan ovanpå boken.
En lång mening.
Det jag vill säga är ... Jag åt glass. Sen lämnade jag den tomma förpackningen på byrån. Nu skymmer glasspaketet min tacksamhetsbok.
I stället för att sova ser jag på videor på internet.
I stället för att se på videor på internet scrollar jag Instagram.
I stället för att scrolla Instagram lyssnar jag på musik.
I stället för att lyssna på musik lyssnar jag på grannarna.
Grannarna har inte bråkat i dag ... i kväll ... i natt.
Grannarna har inte bråkat i natt. Klockan är tre på natten. Morgonen.
Klockan är tre på morgonen.
Jag vet att det är torsdag i dag ... för att ett nytt avsnitt av RuPaul’s Drag Race All Stars: säsong 6 kommer ut senare. Precis som vanligt. Ännu en torsdag. Jag blir rädd när jag tänker på att vi är halvvägs genom Drag Race och mycket mer än halvvägs genom sommaren. Det är inte långt kvar till skolstart. Inte långt alls faktiskt. Jag har inte övat sångteknik på en månad. Inte ordentligt. Det tar jag igen i höst. Jag har inte behövt öva. Jag har inte kunnat. Jag har inte orkat. I stället har jag vilat. Jag har varit nere. Jag har varit ute. Jag har cyklat. Jag har kramats. Jag har varit.
Egentligen vill jag nog börja skolan men tanken på att återvända transporterar mitt sinne till en hemsk plats. Rummet på internatet – vitt och tomt – redo att inredas igen ... Den Vitruvianske Mannen, Sista Måltiden, da Vinci. La Primavera av Botticelli. Och människor överallt och ingenstans. Ensamma i flock. Hat mot andra och självhat. Så var det i våras. Så ska det inte vara i höst. Jag är glad. Jag lovar. Jag är glad.
Jag är inte glad.
Jag är inte upprymd.
Jag är inte redo.
Jag var snäll mot mig själv i dag. Nu känner jag mig speciell. Jag gick på promenad med Lina och kände mig inte ensam. Jag, jag, jag sa snälla saker till mig själv. Jag, jag, jag köpte zinkspray på apoteket för att lindra halsont.
Stolthet behöver bli vanligt. Alldagligt. Från och med nu. Rutin. Löfte. Kärlek mot mig själv. Stolthet i sårbarhet. För jag vill komma att älska mig själv innan jag älskar någon annan. Det blir så vansinnigt svårt annars.
Jag vill inte sova.
Jag vill inte fylla i min tacksamhetsbok.
Jag vill se ett avsnitt till av Downton Abbey.
Jag vill ha en distraktion.
Jag vill ha ett perfekt liv.
Ingen är bättre än mig på att minnas Harry Potter-karaktärers namn. Jag kan mycket om böckerna nu också. Filmerna med. Jag är en nörd. Låt mig. Jag känner mig duktig då. Så duktig. Om jag är nere och inte kommer från mina mörka tankar så hjälper alltid Harry Potter. Simpsons. Game of Thrones. Låt mig räkna upp karaktärer för dig. Låt mig gissa titlar på avsnitt och kapitel. Låt mig räkna upp vilka som vann en Oscar och för vad. Vem som regisserade den och den filmen. Hur högt betyg fick den och den filmen av kritiker? Ros eller ris? IMDB-betyg av användare. Alla siffror sitter. Jag lovar.
Eddard Stark. The Lion and The Rose, säsong 4. Hepzibah Smith. Homer’s Phobia, säsong 8. Jag vet. The Dark Lord Ascending, bok 7 kapitel 1. Jag vet.
Jag vet.
Nu ska jag nog vila ögonen. Inte sova. Det är för hemskt.